Värdepapperskedjan
2001 när Bush blev president var finanssektorn mäktigare och mer koncentrerad än någonsin. Fem investmentbanker, två finanskonglomerat, tre försäkringsbolag och tre kreditvärderingsinstitut dominerade marknaden och de sammanlänkades av värdepapperskedjan såsom bilden visar nedan.
För trettio år sedan förväntade sig den som lånade ut pengar tillbaka. Med värdepapperskedjan riskerade utlånaren inte något om pengarna inte betalades tillbaka.
I det gamla systemet amorterade man på sitt bolån till ortens långivare. Då det tog årtionden att återbetala var långivarna försiktiga.
I det nya systemet sålde långivarna bolånen till investmentbolag vilka kombinerade bolån, billån, studielån och kreditkortsskulder till komplexa derivat, sk CDO:s, som de sålde vidare till investerare. När låntagarna amorterade på sina lån gick en del av pengarna till de som köpt CDO:erna.
Bankerna betalade kreditvärderingsinstitut för värdering av CDO:erna. Många av dem fick högsta värderingen AAA – högsta möjliga kreditvärdighet. De blev därmed populära hos pensionsförvaltare som bara får köpa säkra värdepapper.
Systemet blev en tickande bomb. Långivare brydde sig inte om lånen blev betalda eller ej. De tog ju ingen risk. Därmed blev lånen alltmer riskabla. Investmentbolagen brydde sig inte heller. Ju fler CDO:er de sålde desto mer tjänade de. Kreditvärderingsinstituten som fick betalt för värdering av bankernas produkt svor sig fria från ansvar. Därmed kunde ingen hållas ansvarig om CDO:erna blev värdelösa.
Subprimelån
Mellan år 2000 och år 2003 fyrdubblades antalet bolån som beviljades i USA.
Mellan 2002 och 2006 ökade de riskabla subprime-lånen kraftigt.
När subprime-lånen kombinerades till CDO:er fick de ändå kreditvärdighet AAA. Investmentbolagen kunde skapat säkrare CDO:oer men gjorde inte det då de föredrog CDO:er som innehåll subprimelån för att de gav bättre förtjänst till dem själva. Detta ledde till en dramatisk ökning av ”predatory loans” dvs säga bolån som på bedrägligt vis lurades på kunder med låg betalningsförmåga och låg förmåga att förstå villkoren för lånet. Ofta användes lockränta som sedan ökade efterhand vilket gjorde att det blev omöjligt för låntagaren att betala lånet.
Bostadsbubblan
Då vem som helst kunde få lån sköt bostadsmarknaden i höjden med historiens största bostadsbubbla som resultat. Mellan 1996 och 2006 fördubblades huspriserna
Alla de stora bankerna var delaktiga i detta. Subprimelånen ökade från 30 miljarder dollar per år till över 600 miljarder dollar per år på 10 år och bankerna visste vad som pågick.
På Wallstreet ökade bonusar och löner dramatiskt. Mäklare och direktörer blev enormt rika under bubblan som gav hundratals miljarder dollar i vinst. 2006 utgjordes ca 40% av alla vinster i de 500 största företagen i USA, från finansinstitut. Vinster som bara fanns i bokföringen. Ett par år senare har man minus i bokföringen och då är den fiktiva vinsten borta. Världens största pyramidspel!
Finansinspektionen i USA granskade inte finansbolagen. Istället reducerades antalet anställda med 142 personer under åren före 2008 och på avdelningen för risk-management fanns det bara en anställd. Uttrycket ”siste man släcker ljuset vid arbetsdagens slut” får i sammanhanget en rolig tvist.
Investmentbolagen lånade enorma summor för att kunna skapa fler CDO:er och förhållandet mellan lånade pengar och eget kapital, så kallat hävstångseffekt, gick från förhållandet 3:1 till 15:1. Där första siffran står för lånade pengar och andra siffran för eget kapital. (Idag ligger siffran på mellan 6-9:1).
2004 lobbade VD för Goldman Sachs, Henry Paulson, för att bankerna ytterligare skulle kunna öka sin skuldsättning . Tillsynsmyndigheten SEC godkände en ökning. Hävstångseffekten uppgick därmed till 33 gånger eget kapital. I princip betydde detta att en värdeminskning på 3% av deras tillgångar skulle göra dem insolventa.
Henry Paulson blev senare finansminister. Många undrade hur han skulle klara sig på en ministerlön. De behövde inte oroa sig. Som finansminister får man inte äga aktier i ett företag. Han var tvungen att sälja sina Goldman Sachs aktier för 485 miljoner dollar men enligt en lag från George Bush tid behövde han inte skatta för vinsten. En skattelättnad värd 50 miljoner dollar.
Tickande bomber
Världens största försäkringsbolag AIG tillhandahöll en annan tickande bomb. Hos dem kunde de som ägde CDO:s teckna en CDS vilken fungerade som en försäkring. På detta vis kunde bankerna, som själva hittat på och sålt produkten - OCH betalt för en bra värdering av densamma - försäkra sig mot att den (CDO:n) skulle bli värdelös. De bettade mot sina egna produkter! AIG i sin tur lovade försäkringstagaren att de skulle ge ersättning om CDO:n minskade i värde. För att krångla till det än mer kunde man av AIG köpa CDS:er för att spekulera mot CDO:er man inte själv ägde.
I verkligheten kan man bara försäkra sitt eget hus. AIG gjorde på samma sätt som när bankerna skapade CDO:er. Samlade många försäkringar i ett paket (CDS) och sålde dem vidare. På det viset kunde hundra människor försäkra samma hus. Om huset brinner upp blir förlusten för systemet 100 gånger större.
Då CDS:er inte var reglerade behövde inte AIG lägga undan pengar för att täcka eventuella förluster. Istället lades inkomsterna på bonusar och höga löner. Lite som att kissa i byxan. Det blir varmt och skönt ett tag men sedan blir det obehagligt. För obehagligt skulle det bli när CDO:erna blev värdelösa och AIG skulle ersätta förlusterna.
AIG:s finansproduktsavdelning i London utfärdade CDS:er för 500 miljarder dollar under bubblan. Många av dem för CDO:er som byggde på subprimelån. De 400 anställda tjänade 3.5 miljarder dollar mellan 2000-2007 och chefen för avdelningen tjänade 315 miljoner dollar.
Krisens förlopp
En grupp som köpt CDO:er var Mississippis pensionsfond som betalade pension till över 80 000 fd offentligt anställda. De förlorade miljontals dollar och stämde Goldman Sachs.
Årlig pension f.d. offentligt anställd = 18750 dollar
Årlig ersättning för en Goldman Sachs anställd = 600 000 dollar
Vd för Goldman Sachs ersättning under 2005 = 31 miljoner dollar
Man kan ju fundera på om banken ringde sina kunder för att berätta att de nu börjat betta (satsa) på att CDO:erna skulle minska i värde och att de själva tyckte produkten var riskfylld. De köpte nämligen CDS:er för 22 miljarder dollar som en försäkring mot kreditförluster i CDO:erna. Summan var så stor att de insåg de att AIG kunde få problem om de skulle behöva ersätta Goldman Sachs. Då köpte de försäkringar som skulle täcka förluster i det fall AIG skulle kollapsa!
Det är märkligt att de kände att de behövde försäkra sig mot förluster i CDO:er som hade den högsta kreditvärdigheten AAA. En värdering som pensionsfonder utgick ifrån när de köpte CDO:erna till sina pensionärer. En pensionsfond får nämligen inte investera i produkter med sämre kreditvärdighet.
I sammanhanget kan nämnas att antalet produkter som fick värderingen AAA ökade dramatiskt från bara en handfull i början av 2000 till många tusen sex åren senare.
Flera gånger drogs kreditvärderingsinstitut in för förhör i kongressen där de hävdade ”När vi ger en produkt AAA så uttrycker vi bara vår ”åsikt”. De är bara åsikter. De säger, enligt dem, inget om marknadsvärdet eller lämpligheten som investering.
Kraschen
Både FBI och andra aktörer med status hade informerat FED och varnat för riskerna men FED gjorde inget. De förstod inte omfattningen av problemet och sedan var det för sent.
2008 bröts värdepapperskedjan. Allt fler kunde inte betala sina huslån och fastighetspriserna sjönk dramatiskt. CDO-marknaden kollapsade.
Investmentbankerna hade nu hög skuldsättning, värdelösa CDO:er och osäljbara fastigheter. Fastigheter de fått när låntagare inte kunde betala huslånet.
Usas finansminister gick i februari 2008 ut med budskapet att det inte var fara å färde. Det fanns ingen recession. Tillväxten fortsätter. I själva verket hade recessionen startat fyra månader tidigare.
I mars klarade inte banken Bear Sterns betala sina skulder och köptes av JP Morgan för 2 dollar per aktie. Centralbanken FED backade upp affären med 30 miljoner dollar. Då kunde regeringen gått in och vidtagit olika åtgärder för att minska systemrisken. I stället gick ansvariga myndigheter ända fram till i september ut och sa att det inte fanns någon anledning till oro. Att de följde utvecklingen noga.
I september 2008 tog staten över Freddie Mae och Freddie Mac, två stora konkursmässiga bolåneinstitut, samtidigt som de sa att inget av detta förändrade deras positiva syn på bolånemarknaden eller på styrkan hos andra finansiella institut!
Två dagar senare rapporterade Lehmann Brothers förluster på 3.2 miljarder dollar och aktien kollapsade.
Bear Sterns fick betyget A2 ( ett högt kreditbetyg) en månad före konkursen. Lehmann Brothers fick A2 några dagar före konkursen. AIG hade AA när de fick nöd lån av staten. Freddie Mae och Freddie Mac hade AAA när de blev uppköpta av staten. Alla de stora bankerna som föll hade höga kreditbetyg.
Fredagen den 12 september var Lehmann Brothers bankrutt och investmentbank branschen gick under. Det globala finanssystemet var hotat i sina grundvalar.
Samtidigt var Merrill Lynch också på väg att gå i konkurs och blev uppköpt av Bank of America. Ensam om att vilja köpa Lehman var den brittiska banken Barclays. De krävde dock statliga garantier vilket USA:s finansministern vägrade att ge. I stället ville han att Lehmann skulle sättas i konkurs den 14 september även om Lehmanns advokater betonade att det skulle få fruktansvärda följder.
Finansministern och FED backade inte från konkurskravet. De hade dock inte tagit kontakt med myndigheter och finansministrar i Europa och förstod inte hur konkurslagarna fungerade i andra länder vilket skulle få ödesdigra konsekvenser.
Enligt brittisk lag tvingades Londonkontoret stänga den 16 september, två dagar efter att konkursen var ett faktum, och alla transaktion stoppades. Hedgefonder, med tillgångar på Londonkontoret, upptäckte till sin fasa att de inte kom åt tillgångarna. Ett nav i värdepapperskedjan gav efter och det fick enorma konsekvenser för hela systemet.
Försäkringsbolaget AIG var ett annat nav i kedjan. De hade skulder på 13 miljarder dollar till innehavare av CDS:er. Pengar som de inte hade.
Den 18 september tas AIG över av staten och dagen efter begär finansministern kongressen om 700 miljoner dollar för att rädda finanssektorn. De varnar för att alternativet är en katastrofal finanskollaps.
Paniken närmade sig. Ingen kunde låna pengar och det globala finanssystemet fick hjärtstillestånd.
Under hela förloppet framåt hävdade finansminister Paulson att det som nu ägde rum var faktorer som han inte kunnat påverka. Faktorer som kommit till för flera år sedan. I själva verket hade han under flera år förespråkat en oreglerad marknad och att bankerna skulle kunna skuldsätta sig i än högre grad.
När staten tog över ersatte de ägarna till CDS:erna - som AIG utfärdat – av vilka Lehamn Brothers hade flest. De fick 61 miljarder dollar. Räddningen av AIG kostade skattebetalarna 150 miljarder dollar.
4 oktober godkänner Busch räddningspaketet på 700 miljarder dollar men världens börser fortsätter att rasa då man fruktar global lågkonjunktur.
Räddningspaketet stoppar inte vågen av uppsägningar och utmätningar av hus. Arbetslösheten stiger snabbt till 10% i både USA och i Europa. Recessionen – tillbakagången i ekonomin – tilltar och sprider sig över hela världen.
10 miljoner kineser förlorar sina arbeten och i början av 2010 hade sex miljoner amerikaner förlorat sina hus. Tusentals amerikaner bodde i tältstäder samtidigt som (bank)männen, som förstört sina företag och orsakat världskrisen, fick behålla sina förmögenheter.
Lehamann Brothers fem högsta chefer tjänade över en miljard dollar mellan år 2000 – 20007. När firman gick omkull fick de behålla pengarna.
Banken Countrywides VD tjänade 470 miljoner dollar 2003 – 2008. Av dem kom 140 miljoner dollar från försäljning av bankens aktier året före konkursen.
VD:n för investmentbanken Merrill Lynch fick 90 miljoner dollar enbart under 2006-2007. Efter att ha kraschat företaget godkände styrelsen hans avgång och han fick 160 miljoner dollar i avgångsvederlag.
Hans efterträdare fick 87 miljoner dollar under 2007 och två månader efter att Merill Lynch räddades med skattemedel betalade styrelsen ut flera miljarder i bonusar.
I mars 2008 förlorade AIG 11 miljarder dollar. VD:n blev inte sparkad utan behölls som konsult med en ersättning på 1 miljon dollar per månad.
Lobbyverksamhet
Idag är USA:s finanssektor än mer koncentrerad till ett fåtal stora företag och efter krisen började de genom stora lobbyorganisationer kämpa emot en regleringsreform. Finanssektorns 3000 lobbyister, – folk som strävar efter att påverka den politiska agendan utanför den politiska beslutsprocessen – utövar politiska påtryckningar i en omfattning inget annat samhällsskikt är i närheten av.
Under perioden 1998-2008 lade finanssektorn över 5 miljarder dollar på lobbying och kampanjbidrag och efter krisen spenderar de ännu mer.
Köpta forskare
Finanssektorn i USA utövar även sitt inflytande på sätt som folk kanske inte känner till. Den ekonomiska forskningen är köpt. På många av de största universiteten i USA är professorer i nationalekonomi förespråkare för avreglering av finanssektorn. Vid närmare efterforskning är det kanske inte så konstigt. Detta för att många professorer sitter i bankernas styrelser eller erhåller saftiga arvoden som konsulter och föreläsare. Varför ha en liten adjunktlön när man kan få 100 ggr mer genom att liera sig med bankerna?
Vem skulle potentiellt kunnat varna för den ekonomiska krisen om inte forskare inom området? Ingen av de tongivande forskarna lyfte ett varningens finger och även efter krisen motsatte många av dem reformer.
Ett slående exempel på detta är en professor på Columbia Business School. Han var även ledamot i centralbanken FED:s styrelse 2006-2008. 2006 var han medförfattare i en studie om Islands finanssystem där hans slutsats vara att Islands finanssektor var stark, väl reglerad och med god tillsyn. Islands handelskammare betalade honom 124 000 dollar för artikeln. Över en miljon kronor för en artikel!
I hans CV har ett ord i titeln rörande denna artikel ändrats från ”Finansiell stabilitet” till ”Finansiell instabilitet i Islands finanssektor”. Han menar att det måste vara ett tryckfel..
Man kan tänka sig att forskare i nationalekonomi skulle fokusera på finanschefers absurda bonusar, på risker med CDO:s eller varför inte på risker med värdepapperskedjan. Problemet är bara att om de gjort det hade de förlorat sitt arbete.
En god liknelse är forskare inom läkemedelsindustrin. Om 80% av forskarens årliga inkomst kom från läkemedelstillverkaren?
Obama – nya regleringar eller inte?
Efter krisen har USA succesivt tappat sin ekonomiska ledarroll i världen. Tillverkningsindustrin har flyttats utanför landet och klyftan mellan rika och fattiga är större än någonsin. Medelklassens lösning på detta har varit att arbeta mer eller att låna mer.
Barack Obama gick till val på reglering av finanssektorn och ett ökat konsumentskydd. När finansreformen ( Dodd-Frank ) äntligen kom 2010 var den dock svag med få krav på reglering av de områden som var i störst behov av en dylik. Eventuellt inte konstigt när han omgav sig med rådgivare som alla kom från poster inom de banker som regleringarna avsåg. De flesta av dem hade dessutom historiskt argumenterat för avreglering. Att anställa ekonomiska rådgivare som byggde upp och stod bakom systemet som kraschade var kanske inte särskilt produktiv. Milt sagt.
I juli 2010 antog Europaparlamentet en lag om att begränsa bankers bonus – och avgångsvederlagsprogram emedan Baraks administration inte gjorde något alls.
I 2010 hade inte en enda finanschef, ej heller något finansbolag åtalats för bedrägeri eller bokföringsbrott. Ej heller hade det gjorts några försök att driva in de ersättningar de höga cheferna fick under bubblan.
2010 när fler amerikaner än någonsin gick arbetslösa betalade Morgan Stanley sina anställda 14 miljoner dollar och Goldman Sachs 16 miljoner dollar och bonusarna var ännu högre än tidigare år.
” Varför ska en finansingenjör ha 100 ggr mer i lön än en riktig ingenjör? En riktig ingenjör bygger broar, en finansingenjör bygger (mar)drömmar”.
2018, tio år efter kraschen, upphävde Trump en viktig del av Dodd-Frank som reglerat översikten av banker och finansföretag med tillgångar på mindre än 250 miljarder dollar. Bland de bankchefer som krävde att reformen genomfördes fanns just direktören för Silicon Valley Bank ( som kraschade häromdagen ) Greg Becker, som i flera år drivit lobbykampanjer gentemot politiker för att övertyga kongressen att regionala banker inte behöver samma reglering som jättarna på Wall Street.
En stolt Donald Trump presenterade reformen som en seger för den fria marknaden.
Samtidigt innebar den att den federala regeringen nu saknade verktyg för att granska finansföretag som Silicon Valley och där är vi idag.