Nyhetsbrev 2023-03-24

2023-03-24

ca 25 minuters viktig läsning

Hej !

Här kommer mitt senaste nyhetsbrev

2019, en vecka före pandemiutbrott och börskrasch skrev jag ett nyhetsbrev som varnade för pandemin och vilken effekt den skulle få på börsen. Jag skrev med risk för att bli sedd som foliehatt om kineser som kastade sig ut från fönster i skyskrapor, om igenspikade dörrar på fastigheter så att folk inte kunde komma ut. Jag skrev om att jag gjorde ett fondbyte till räntefonder vilket gjorde att jag och mina kunder inte följde med ner i raset.

2021 skrev jag i ett annat nyhetsbrev om att jag befarade att Ryssland skulle invadera Ukraina. Något otänkbart för allmänhet och experterna. Jag lade mig i en guldfond, som teoretiskt ska gå bra när börsen går dåligt och mina kunder kunde undvika ännu en kraftig börsnedgång.

Jag antar att jag kunde göra dessa ”förutsägelser” genom att inte bara följa media och ta del av experternas åsikter. Istället läser jag allt jag kommer över och försöker förstå de bakomliggande mekanismerna i olika skeenden.

Då jag alltid älskat historia har jag läst mycket om första och andra världskriget och om Sveriges krig mot bl.a Ryssland under 1600-talet. På det viset har jag – när det gällde invasionen – fått en förståelse för rysk krigsmentalitet. Historiskt har de alltid varit experter på maskirova. Dvs att ha en långsiktig plan bakom rökridåerna. Att säga en sak och göra en annan. Att låtsas dra sig tillbaka för att – när motståndaren fått problem med underhållslinjerna och försvagats – gå till attack i en motoffensiv som krossar allt motstånd. Med denna förförståelse blev invasionen ingen överraskning för mig.

Gällande Coronapandemin följde jag olika forum på nätet. Tog del av förstahandsinformation från kineser i Wuhan och förstod ganska snabbt allvaret och trovärdigheten i informationen. Detta gjorde att jag ville – med risk för foliehattsepitet – varna mina prenumeranter så att de fick möjlighet att undvika börsnedgången.

I dagarna har vi, precis som under finanskrisen 2008, sett amerikanska banker gå i konkurs. En av Schweiz största banker fick ekonomiska problem och blev genom statens försorg uppköpt av UBS.

Utbrott av panik har uppstått. Dels på börsen men även på obligationsmarknaden. Vi ser även en ökad volatilitet och nervositet. Centralbanker kämpar nu med att få ner räntan samtidigt som de inte vill skada det finansiella systemet. Allt fler varnar för stagflation, som betyder att tillväxten minskar samtidigt som inflationen går upp och centralbanker har målat in sig i ett hörn. Detta för att de alltid tidigare kunnat stimulera tillväxt genom att sänka räntan. En åtgärd som nu skulle bli kontraproduktiv och leda till ännu högre inflation som måste fås ned med höjda räntor. Moment 22.

I texten nedan kommer jag att beskriva finanskrisen 2008. De orsaker som låg bakom och på vilket sätt det utvecklade sig till en ekonomisk kris

Ny finanskris på gång?

De senaste veckornas skeenden påminner mycket om starten på krisen 2008. Precis som då går centralbankschefer ut och säger att det inte är fara å färde.
Att banksektorn är reglerad på ett helt annat sätt nu än vad den var då.

Visst, Barack Obama och dåvarande kongressen genomförde en omfattande reform av banker och finansföretag, Dodd-Frank-lagen, som innebar hårdare regleringar av finanssektorn. Målet var att undvika den sorts riskabla investeringsverktyg som ledde till bolånekrisen 2007 och den globala finanskraschen strax därpå.

Detta har man ju hört och tagit till sig. När det nu börjar skaka tänker man att sektorn är hårdare reglerad och att det inte kan hända igen.

Problemet är bara att när Donald Trump blev president tillsatte han en stab av ekonomiska rådgivare som ville avreglera finanssektorn.

2018, tio år efter kraschen, gjorde han det genom att upphäva en viktig del av Dodd-Frank som reglerat översikten av banker och finansföretag med tillgångar på mindre än 250 miljarder dollar. Bland de bankchefer som krävde att reformen genomfördes fanns just direktören för Silicon Valley Bank ( som kraschade häromdagen ) Greg Becker, som i flera år drivit lobbykampanjer gentemot politiker för att övertyga kongressen att regionala banker inte behöver samma reglering som jättarna på Wall Street.

En stolt Donald Trump presenterade reformen som en seger för den fria marknaden.

Samtidigt innebar den att den federala regeringen nu saknade verktyg för att granska finansföretag som Silicon Valley.

Trots att jag googlat frenetiskt hittar jag inget som har med reglering av finanssektorn i USA att göra. EU har infört nya regelverk men det lär inte hjälpa då värdepapperskedjan är global. Brister en länk brister hela kedjan.

Några slutsatser går således att dra redan nu:

● Det myller av internationella bankregleringar som infördes i spåren efter finanskrisen 2008 har inte räckt. Såväl banker som myndigheter har länge hävdat att finanssystemen numera vilar på stabil grund. Den senaste veckans dramatiska räddningsinsatser på båda sidor Atlanten tyder på motsatsen.

●️ Sverige är inte förskonat. Sprider sig marknadspaniken kommer den även att drabba svenska storbankerna. De är kraftigt exponerade mot de skuldsatta hushållen och inte minst den kommersiella fastighetsmarknaden, som har stora problem.

●️ Utgångsläget kunde, som sagt, vara bättre. När pandemin slog till, kunde regeringar och centralbanker svara med alla möjliga medel. Den höga inflationen gör balansgången svårare. Ska centralbankerna ligga lågt med styrräntorna för att lugna marknaderna? De snabba höjningarna har ju gjort att till och med amerikanska statsobligationer – allmänt sett som världens säkraste värdepapper – börjat ses som problematiska tillgångar.

Det enda som kan sägas med säkerhet är att det är för tidigt att pusta ut. För 15 år sedan gick den amerikanska banken Bear Stearns omkull. Den köptes under krisartade former av JP Morgan på myndigheternas initiativ. Först ett halvår senare kollapsade Lehman Brothers.

Inside Job – en Oscarprisad dokumentär

Häromdagen såg jag ”Inside job”.

Jag hade som de flesta andra en vag uppfattning om finanskrisen 2008 – då börsen gick ner 40% ( och jag hade 16% upp - så fick jag även det sagt..hehe ). Jag hade hört talas om Fannie Mae och subprimelån och förstått att de var anledningen till krisen.

Efter att ha sett dokumentären förstår jag så mycket mer. Därav känns det nästan som min plikt att ge dig en möjlighet till samma förståelse. Speciellt i ljuset av senaste veckornas händelser.

Texten nedan är en sammanfattning av innehållet i dokumentären. Eventuellt kommer den i efterhand vara i paritet med Invasions - och Pandeminyhetsbrevet beroende på hur det hela utvecklar sig. Om inte, kan du se den som information som kan hjälpa dig vara mer vaksam i din investeringsprocess.

Efter att ha sett dokumentären ställer jag mig frågan om jag – när olika företrädare för staten, finansiella organisationer och andra experter säger att det inte finns någon anledning till oro – kan lita på dem och utgå ifrån att de säger sanningen.

Finanskrisen 2008 – dess orsaker, utveckling och konsekvenser.

Finanskrisen 2008 kostade 10 tals miljoner människor deras besparingar, arbeten och hem.

Detta är vad som hände.

Island

Befolkning: 320 000

BNP: 13 miljarder dollar

Bankförluster 100 miljarder dollar

En demokrati med hög levnadsstandard och mycket låg statsskuld. De hade ren energi, bra vård, bra utbildning, ren luft och låg brottslighet

År 2000 avreglerades flera olika sektorer. Detta fick katastrofala följder för miljön och ekonomin. Island lät företag bygga aluminiumsmältverk och exploatera Islands geotermiska energi och vattenkraft.

Finansväsendet tog över och i princip förstörde landet. De tre största bankerna som aldrig tidigare verkat utanför landets gränser lånade på fem år 120 miljarder dollar – tio ggr Islands BNP och öste pengar över sig själva och sina vänner.

Isländska affärsmän blev kändisar och i tidningarna stod det ” Miljonär köper bolag för 10 miljarder”. Det stod inte ” Miljonär lånar miljarder för att köpa bolag. Ett lån från din bank”.

I feb 2007 höjde amerikanska kreditvärderingsinstitut isländska bankers kreditbetyg till AAA. Det högsta betyget.

När de isländska bankerna kraschade 2008 tredubblades arbetslösheten på ett halvår. Alla islänningar drabbades på ett eller annat sätt.

När finansinspektion kritiserade bankerna möttes de av affärsjurister som slingrade sig ur varje argument. Var man anställd av finansinspektionen och framstod som duktig anställde banken personen. En tredjedel av tillsynsmyndighetspersonalen gick inom kort över till anställningar i bankerna.

USA

I september 2008 gick Lehmann Brothers i konkurs och Usas största försäkringsbolag AIG kollapsade. Detta utlöste en global kris. Aktiekurserna kollapsade och följden blev en global recession som kostade biljontals dollar , gjorde 30 miljoner amerikaner arbetslösa och dubblade USAs statsskuld.
50 miljoner människor globalt hamnade under fattigdomsgränsen igen.

Krisen var ingen slump

Finanssektorn har gradvis växt och orsakat finanskriser. Trots konsekvenserna av varje kris har finanssektorn tjänat mer pengar.

Efter den stora depressionen 1929 blev finanssektorn hårt reglerad. Bankägare hade ofta satsat egna pengar och var rädda om dem. Lokala banker lånade ut pengar till lokala näringsidkare och privatpersoner. Bankägarna var noga med att få tillbaka det de lånat ut. De var försiktiga män som ville leva gott utan att sätta allt på spel.

Morgan Stanley, en av USAs största banker hade 1972, 110 anställda. Ett kontor och ett kapital på 12 miljoner dollar. Nu har de 50 000 anställda. Kontor över hela världen och miljarder dollar i kapital.

På 80-talet gjorde finanssektorn en explosiv utveckling. På 70-talet behövde en finansmäklare arbeta extra för att försörja sin familj. Tio år senare hade han lyxbåt, fina villor och miljontals dollar i årslön.

Finansiell avreglering

Under Ronald Reagan, stöttad av finanssektorn, startades en finansiell avreglering och 1982 blev det tillåtet för banker att spekulera med spararnas pengar. Detta ledde vid slutet av 80-talet till 100-tals bankkonkurser och att många miste sina besparingar. Något som ibland kallas världens största bankrån. Tusentals bankchefer åkte i fängelse för förskingring. En av de största ”bovarna, Charles Keating anlitade ekonomen Alan Greenspan som vittnade vid rättegången. Hans bedömning var att Keating hade en sund affärsplan, hög expertis och ansåg det riskfritt att låta Keating investera spararnas pengar. För detta betalade Keating Greenspan 40 000 dollar. Keating åkte i fängelse och Greenspan utsågs av president Reagan till chef för centralbanken FED. En position han även hade under Clinton och Bush.

Avregleringen fortsatte under Clintons presidentskap. Till sin hjälp hade han Grenspan och finansministern Robert Rubin, tidigare VD i banken Goldman Sachs. En talande bild av inflytandet finanssektorn hade över politiken.

Som ett resultat av tidigare finanskriser var det olagligt för stora banker och försäkringsbolag att gå samman och bli ”för stora” då de annars kunde utgöra hot för det ekonomiska systemet. Trots detta växte det under 90-talet fram några finansgiganter genom sammanslagningar. Detta med Clintonadministrationens goda minne.

1998 gick Citicorp och Travelers samman fast det var olagligt. Fed-chefen Greenspan gjorde inget för att förhindra det. Gav dem istället dispens i ett år. Därefter antogs – på uppmaning av finansminister Rubin, fd VD på Goldman Sachs, den nya lagen ”Gramm – Leach – Biley Act.
Av vissa kallad ”Citigrouphjälpen”. Lagen öppnade upp för framtida fusioner. Som av en händelse tjänade Rubin senare 126 miljoner dollar som styrelseledamot i Citigroup.

Banker vill vara stora. Då blir de ” To big to fall” och blir utlösta av staten om de får problem. De kan dessutom få makt över politiken genom lobbyverksamhet.

Marknader är i sin natur ostabila. Det är normalt. De får bara inte bli för ostabila. Man kan likna marknaden vid en oljetanker. De är stora. Oljan behöver lastas i olika fack för att den inte ska skvalpa runt och sänka båten. Att ett fåtal banker har all makt kan liknas vid en oljetanker utan fack. Regleringar av bankverksamhet kan liknas vid vattentäta skott. Tas de bort kantrar fartyget.

IT-Bubblan

Nästa kris kom i slutet av 90-talet. IT-bubblan. Investmentbanker uppmuntrade sparare att satsa i IT-företag och investeringar för fem miljarder dollar gick förlorade. (En miljard är 1000 miljoner).

Tillsynsmyndigheten SEC – som skapades efter den stora depressionen – gjorde inget för att förhindra detta.

Banker hade främjat investeringar i it-bolag de visste skulle gå omkull. Analytikernas lön var provisionsbaserad. I interna mail skrev de till varandra att en viss IT-aktie var skräp och ren dynga emedan kreditvärderingsinstitut gett den högsta betyg och externt promotade den till sparare.

Deras försvar var ” att alla gör så och alla vet att man inte kan lita på analytiker…”.

I dec 2002 betalade 10 stora banker 1.4 miljarder i dollar i förlikning och lovade att förbättra sig.

Datorteknik – möjlighet att skapa finansiella lösningar

I början på 90-talet utvecklades finansiella tjänster i takt med datortekniken. Med hjälp av dator kunde man skapa olika finansiella lösningar. Ingenjörer används inte bara till att bygga broar och annat utan även till att konstruera nya finansiella lösningar. Lösningar som uppenbarligen kan hota det finansiella systemets stabilitet.

Bankerna började använda sig av derivat ( optioner, terminer, warranter ) i allt större utsträckning. Med dessa kunde banker spekulera på nästan vad som helst. I slutet av 90-talet omsatte derivathandeln 50 biljoner dollar/år på en oreglerad marknad. 1998 lade tillsynsmyndigheten fram förslag på reglering av derivatmarknaden. Denna handel stod för en stor del av bankernas inkomster och de skapade därför en gigantisk kampanj för att förhindra reglering. Som ett resultat av detta reagerade finansdepartementet. Finansminister Rubin och FED-chefen Greenspan fördömde förslaget och rekommenderade att derivathandeln skulle förbli oreglerad. År 2000 drev senator Gramm igenom en lag som befriade derivat från reglering. När han lämnade senaten blev han vice ordförande i UBS. En av de största bankerna i USA.

Sedan var det fritt fram och handel med derivat tog fart efter år 2000.

Värdepapperskedjan

2001 när Bush blev president var finanssektorn mäktigare och mer koncentrerad än någonsin. Fem investmentbanker, två finanskonglomerat, tre försäkringsbolag och tre kreditvärderingsinstitut dominerade marknaden och de sammanlänkades av värdepapperskedjan såsom bilden visar nedan.

För trettio år sedan förväntade sig den som lånade ut pengar tillbaka. Med värdepapperskedjan riskerade utlånaren inte något om pengarna inte betalades tillbaka.

I det gamla systemet amorterade man på sitt bolån till ortens långivare. Då det tog årtionden att återbetala var långivarna försiktiga.

I det nya systemet sålde långivarna bolånen till investmentbolag vilka kombinerade bolån, billån, studielån och kreditkortsskulder till komplexa derivat, sk CDO:s, som de sålde vidare till investerare. När låntagarna amorterade på sina lån gick en del av pengarna till de som köpt CDO:erna.

Bankerna betalade kreditvärderingsinstitut för värdering av CDO:erna. Många av dem fick högsta värderingen AAA – högsta möjliga kreditvärdighet. De blev därmed populära hos pensionsförvaltare som bara får köpa säkra värdepapper.

Systemet blev en tickande bomb. Långivare brydde sig inte om lånen blev betalda eller ej. De tog ju ingen risk. Därmed blev lånen alltmer riskabla. Investmentbolagen brydde sig inte heller. Ju fler CDO:er de sålde desto mer tjänade de. Kreditvärderingsinstituten som fick betalt för värdering av bankernas produkt svor sig fria från ansvar. Därmed kunde ingen hållas ansvarig om CDO:erna blev värdelösa.

Subprimelån

Mellan år 2000 och år 2003 fyrdubblades antalet bolån som beviljades i USA.

Mellan 2002 och 2006 ökade de riskabla subprime-lånen kraftigt.

När subprime-lånen kombinerades till CDO:er fick de ändå kreditvärdighet AAA. Investmentbolagen kunde skapat säkrare CDO:oer men gjorde inte det då de föredrog CDO:er som innehåll subprimelån för att de gav bättre förtjänst till dem själva. Detta ledde till en dramatisk ökning av ”predatory loans” dvs säga bolån som på bedrägligt vis lurades på kunder med låg betalningsförmåga och låg förmåga att förstå villkoren för lånet. Ofta användes lockränta som sedan ökade efterhand vilket gjorde att det blev omöjligt för låntagaren att betala lånet.

Bostadsbubblan

Då vem som helst kunde få lån sköt bostadsmarknaden i höjden med historiens största bostadsbubbla som resultat. Mellan 1996 och 2006 fördubblades huspriserna

Alla de stora bankerna var delaktiga i detta. Subprimelånen ökade från 30 miljarder dollar per år till över 600 miljarder dollar per år på 10 år och bankerna visste vad som pågick.

På Wallstreet ökade bonusar och löner dramatiskt. Mäklare och direktörer blev enormt rika under bubblan som gav hundratals miljarder dollar i vinst. 2006 utgjordes ca 40% av alla vinster i de 500 största företagen i USA, från finansinstitut. Vinster som bara fanns i bokföringen. Ett par år senare har man minus i bokföringen och då är den fiktiva vinsten borta. Världens största pyramidspel!

Finansinspektionen i USA granskade inte finansbolagen. Istället reducerades antalet anställda med 142 personer under åren före 2008 och på avdelningen för risk-management fanns det bara en anställd. Uttrycket ”siste man släcker ljuset vid arbetsdagens slut” får i sammanhanget en rolig tvist.

Investmentbolagen lånade enorma summor för att kunna skapa fler CDO:er och förhållandet mellan lånade pengar och eget kapital, så kallat hävstångseffekt, gick från förhållandet 3:1 till 15:1. Där första siffran står för lånade pengar och andra siffran för eget kapital. (Idag ligger siffran på mellan 6-9:1).

2004 lobbade VD för Goldman Sachs, Henry Paulson, för att bankerna ytterligare skulle kunna öka sin skuldsättning . Tillsynsmyndigheten SEC godkände en ökning. Hävstångseffekten uppgick därmed till 33 gånger eget kapital. I princip betydde detta att en värdeminskning på 3% av deras tillgångar skulle göra dem insolventa.

Henry Paulson blev senare finansminister. Många undrade hur han skulle klara sig på en ministerlön. De behövde inte oroa sig. Som finansminister får man inte äga aktier i ett företag. Han var tvungen att sälja sina Goldman Sachs aktier för 485 miljoner dollar men enligt en lag från George Bush tid behövde han inte skatta för vinsten. En skattelättnad värd 50 miljoner dollar.

Tickande bomber

Världens största försäkringsbolag AIG tillhandahöll en annan tickande bomb. Hos dem kunde de som ägde CDO:s teckna en CDS vilken fungerade som en försäkring. På detta vis kunde bankerna, som själva hittat på och sålt produkten - OCH betalt för en bra värdering av densamma - försäkra sig mot att den (CDO:n) skulle bli värdelös. De bettade mot sina egna produkter! AIG i sin tur lovade försäkringstagaren att de skulle ge ersättning om CDO:n minskade i värde. För att krångla till det än mer kunde man av AIG köpa CDS:er för att spekulera mot CDO:er man inte själv ägde.

I verkligheten kan man bara försäkra sitt eget hus. AIG gjorde på samma sätt som när bankerna skapade CDO:er. Samlade många försäkringar i ett paket (CDS) och sålde dem vidare. På det viset kunde hundra människor försäkra samma hus. Om huset brinner upp blir förlusten för systemet 100 gånger större.

Då CDS:er inte var reglerade behövde inte AIG lägga undan pengar för att täcka eventuella förluster. Istället lades inkomsterna på bonusar och höga löner. Lite som att kissa i byxan. Det blir varmt och skönt ett tag men sedan blir det obehagligt. För obehagligt skulle det bli när CDO:erna blev värdelösa och AIG skulle ersätta förlusterna.

AIG:s finansproduktsavdelning i London utfärdade CDS:er för 500 miljarder dollar under bubblan. Många av dem för CDO:er som byggde på subprimelån. De 400 anställda tjänade 3.5 miljarder dollar mellan 2000-2007 och chefen för avdelningen tjänade 315 miljoner dollar.

Krisens förlopp

En grupp som köpt CDO:er var Mississippis pensionsfond som betalade pension till över 80 000 fd offentligt anställda. De förlorade miljontals dollar och stämde Goldman Sachs.

Årlig pension f.d. offentligt anställd = 18750 dollar

Årlig ersättning för en Goldman Sachs anställd = 600 000 dollar

Vd för Goldman Sachs ersättning under 2005 = 31 miljoner dollar

Man kan ju fundera på om banken ringde sina kunder för att berätta att de nu börjat betta (satsa) på att CDO:erna skulle minska i värde och att de själva tyckte produkten var riskfylld. De köpte nämligen CDS:er för 22 miljarder dollar som en försäkring mot kreditförluster i CDO:erna. Summan var så stor att de insåg de att AIG kunde få problem om de skulle behöva ersätta Goldman Sachs. Då köpte de försäkringar som skulle täcka förluster i det fall AIG skulle kollapsa!

Det är märkligt att de kände att de behövde försäkra sig mot förluster i CDO:er som hade den högsta kreditvärdigheten AAA. En värdering som pensionsfonder utgick ifrån när de köpte CDO:erna till sina pensionärer. En pensionsfond får nämligen inte investera i produkter med sämre kreditvärdighet.

I sammanhanget kan nämnas att antalet produkter som fick värderingen AAA ökade dramatiskt från bara en handfull i början av 2000 till många tusen sex åren senare.

Flera gånger drogs kreditvärderingsinstitut in för förhör i kongressen där de hävdade ”När vi ger en produkt AAA så uttrycker vi bara vår ”åsikt”. De är bara åsikter. De säger, enligt dem, inget om marknadsvärdet eller lämpligheten som investering.

Kraschen

Både FBI och andra aktörer med status hade informerat FED och varnat för riskerna men FED gjorde inget. De förstod inte omfattningen av problemet och sedan var det för sent.

2008 bröts värdepapperskedjan. Allt fler kunde inte betala sina huslån och fastighetspriserna sjönk dramatiskt. CDO-marknaden kollapsade.

Investmentbankerna hade nu hög skuldsättning, värdelösa CDO:er och osäljbara fastigheter. Fastigheter de fått när låntagare inte kunde betala huslånet.

Usas finansminister gick i februari 2008 ut med budskapet att det inte var fara å färde. Det fanns ingen recession. Tillväxten fortsätter. I själva verket hade recessionen startat fyra månader tidigare.

I mars klarade inte banken Bear Sterns betala sina skulder och köptes av JP Morgan för 2 dollar per aktie. Centralbanken FED backade upp affären med 30 miljoner dollar. Då kunde regeringen gått in och vidtagit olika åtgärder för att minska systemrisken. I stället gick ansvariga myndigheter ända fram till i september ut och sa att det inte fanns någon anledning till oro. Att de följde utvecklingen noga.

I september 2008 tog staten över Freddie Mae och Freddie Mac, två stora konkursmässiga bolåneinstitut, samtidigt som de sa att inget av detta förändrade deras positiva syn på bolånemarknaden eller på styrkan hos andra finansiella institut!

Två dagar senare rapporterade Lehmann Brothers förluster på 3.2 miljarder dollar och aktien kollapsade.

Bear Sterns fick betyget A2 ( ett högt kreditbetyg) en månad före konkursen. Lehmann Brothers fick A2 några dagar före konkursen. AIG hade AA när de fick nöd lån av staten. Freddie Mae och Freddie Mac hade AAA när de blev uppköpta av staten. Alla de stora bankerna som föll hade höga kreditbetyg.

Fredagen den 12 september var Lehmann Brothers bankrutt och investmentbank branschen gick under. Det globala finanssystemet var hotat i sina grundvalar.

Samtidigt var Merrill Lynch också på väg att gå i konkurs och blev uppköpt av Bank of America. Ensam om att vilja köpa Lehman var den brittiska banken Barclays. De krävde dock statliga garantier vilket USA:s finansministern vägrade att ge. I stället ville han att Lehmann skulle sättas i konkurs den 14 september även om Lehmanns advokater betonade att det skulle få fruktansvärda följder.

Finansministern och FED backade inte från konkurskravet. De hade dock inte tagit kontakt med myndigheter och finansministrar i Europa och förstod inte hur konkurslagarna fungerade i andra länder vilket skulle få ödesdigra konsekvenser.

Enligt brittisk lag tvingades Londonkontoret stänga den 16 september, två dagar efter att konkursen var ett faktum, och alla transaktion stoppades. Hedgefonder, med tillgångar på Londonkontoret, upptäckte till sin fasa att de inte kom åt tillgångarna. Ett nav i värdepapperskedjan gav efter och det fick enorma konsekvenser för hela systemet.

Försäkringsbolaget AIG var ett annat nav i kedjan. De hade skulder på 13 miljarder dollar till innehavare av CDS:er. Pengar som de inte hade.

Den 18 september tas AIG över av staten och dagen efter begär finansministern kongressen om 700 miljoner dollar för att rädda finanssektorn. De varnar för att alternativet är en katastrofal finanskollaps.

Paniken närmade sig. Ingen kunde låna pengar och det globala finanssystemet fick hjärtstillestånd.

Under hela förloppet framåt hävdade finansminister Paulson att det som nu ägde rum var faktorer som han inte kunnat påverka. Faktorer som kommit till för flera år sedan. I själva verket hade han under flera år förespråkat en oreglerad marknad och att bankerna skulle kunna skuldsätta sig i än högre grad.

När staten tog över ersatte de ägarna till CDS:erna - som AIG utfärdat – av vilka Lehamn Brothers hade flest. De fick 61 miljarder dollar. Räddningen av AIG kostade skattebetalarna 150 miljarder dollar.

4 oktober godkänner Busch räddningspaketet på 700 miljarder dollar men världens börser fortsätter att rasa då man fruktar global lågkonjunktur.

Räddningspaketet stoppar inte vågen av uppsägningar och utmätningar av hus. Arbetslösheten stiger snabbt till 10% i både USA och i Europa. Recessionen – tillbakagången i ekonomin – tilltar och sprider sig över hela världen.

10 miljoner kineser förlorar sina arbeten och i början av 2010 hade sex miljoner amerikaner förlorat sina hus. Tusentals amerikaner bodde i tältstäder samtidigt som (bank)männen, som förstört sina företag och orsakat världskrisen, fick behålla sina förmögenheter.

Lehamann Brothers fem högsta chefer tjänade över en miljard dollar mellan år 2000 – 20007. När firman gick omkull fick de behålla pengarna.

Banken Countrywides VD tjänade 470 miljoner dollar 2003 – 2008. Av dem kom 140 miljoner dollar från försäljning av bankens aktier året före konkursen.

VD:n för investmentbanken Merrill Lynch fick 90 miljoner dollar enbart under 2006-2007. Efter att ha kraschat företaget godkände styrelsen hans avgång och han fick 160 miljoner dollar i avgångsvederlag.

Hans efterträdare fick 87 miljoner dollar under 2007 och två månader efter att Merill Lynch räddades med skattemedel betalade styrelsen ut flera miljarder i bonusar.

I mars 2008 förlorade AIG 11 miljarder dollar. VD:n blev inte sparkad utan behölls som konsult med en ersättning på 1 miljon dollar per månad.

Lobbyverksamhet

Idag är USA:s finanssektor än mer koncentrerad till ett fåtal stora företag och efter krisen började de genom stora lobbyorganisationer kämpa emot en regleringsreform. Finanssektorns 3000 lobbyister, – folk som strävar efter att påverka den politiska agendan utanför den politiska beslutsprocessen – utövar politiska påtryckningar i en omfattning inget annat samhällsskikt är i närheten av.

Under perioden 1998-2008 lade finanssektorn över 5 miljarder dollar på lobbying och kampanjbidrag och efter krisen spenderar de ännu mer.

Köpta forskare

Finanssektorn i USA utövar även sitt inflytande på sätt som folk kanske inte känner till. Den ekonomiska forskningen är köpt. På många av de största universiteten i USA är professorer i nationalekonomi förespråkare för avreglering av finanssektorn. Vid närmare efterforskning är det kanske inte så konstigt. Detta för att många professorer sitter i bankernas styrelser eller erhåller saftiga arvoden som konsulter och föreläsare. Varför ha en liten adjunktlön när man kan få 100 ggr mer genom att liera sig med bankerna?

Vem skulle potentiellt kunnat varna för den ekonomiska krisen om inte forskare inom området? Ingen av de tongivande forskarna lyfte ett varningens finger och även efter krisen motsatte många av dem reformer.

Ett slående exempel på detta är en professor på Columbia Business School. Han var även ledamot i centralbanken FED:s styrelse 2006-2008. 2006 var han medförfattare i en studie om Islands finanssystem där hans slutsats vara att Islands finanssektor var stark, väl reglerad och med god tillsyn. Islands handelskammare betalade honom 124 000 dollar för artikeln. Över en miljon kronor för en artikel!

I hans CV har ett ord i titeln rörande denna artikel ändrats från ”Finansiell stabilitet” till ”Finansiell instabilitet i Islands finanssektor”. Han menar att det måste vara ett tryckfel..

Man kan tänka sig att forskare i nationalekonomi skulle fokusera på finanschefers absurda bonusar, på risker med CDO:s eller varför inte på risker med värdepapperskedjan. Problemet är bara att om de gjort det hade de förlorat sitt arbete.

En god liknelse är forskare inom läkemedelsindustrin. Om 80% av forskarens årliga inkomst kom från läkemedelstillverkaren?

Obama – nya regleringar eller inte?

Efter krisen har USA succesivt tappat sin ekonomiska ledarroll i världen. Tillverkningsindustrin har flyttats utanför landet och klyftan mellan rika och fattiga är större än någonsin. Medelklassens lösning på detta har varit att arbeta mer eller att låna mer.

Barack Obama gick till val på reglering av finanssektorn och ett ökat konsumentskydd. När finansreformen ( Dodd-Frank ) äntligen kom 2010 var den dock svag med få krav på reglering av de områden som var i störst behov av en dylik. Eventuellt inte konstigt när han omgav sig med rådgivare som alla kom från poster inom de banker som regleringarna avsåg. De flesta av dem hade dessutom historiskt argumenterat för avreglering. Att anställa ekonomiska rådgivare som byggde upp och stod bakom systemet som kraschade var kanske inte särskilt produktiv. Milt sagt.

I juli 2010 antog Europaparlamentet en lag om att begränsa bankers bonus – och avgångsvederlagsprogram emedan Baraks administration inte gjorde något alls.

I 2010 hade inte en enda finanschef, ej heller något finansbolag åtalats för bedrägeri eller bokföringsbrott. Ej heller hade det gjorts några försök att driva in de ersättningar de höga cheferna fick under bubblan.

2010 när fler amerikaner än någonsin gick arbetslösa betalade Morgan Stanley sina anställda 14 miljoner dollar och Goldman Sachs 16 miljoner dollar och bonusarna var ännu högre än tidigare år.

” Varför ska en finansingenjör ha 100 ggr mer i lön än en riktig ingenjör? En riktig ingenjör bygger broar, en finansingenjör bygger (mar)drömmar”.

2018, tio år efter kraschen, upphävde Trump en viktig del av Dodd-Frank som reglerat översikten av banker och finansföretag med tillgångar på mindre än 250 miljarder dollar. Bland de bankchefer som krävde att reformen genomfördes fanns just direktören för Silicon Valley Bank ( som kraschade häromdagen ) Greg Becker, som i flera år drivit lobbykampanjer gentemot politiker för att övertyga kongressen att regionala banker inte behöver samma reglering som jättarna på Wall Street.

En stolt Donald Trump presenterade reformen som en seger för den fria marknaden.

Samtidigt innebar den att den federala regeringen nu saknade verktyg för att granska finansföretag som Silicon Valley och där är vi idag.